Mandy Mansion

Ni vet den där känslan av att vara för snäll. Känslan av trampande fötter på ens egen ryggradslöshet. Känslan då människor kör med en, utnyttjar en och räknar med att man alltid står till pass. Att man fungerar likt en jojo, dra lite i ena snöret så kommer hon flygande sen. Framförallt vet ni hur det är att för en gångs skull ryta ifrån; gråta, skrika och rent ut sagt föra ett sjujävla liv. Ni vet då hur maktlös man känner sig när ingen tar en på allvar. För de vet att det snart går över. "Men hon som är så snäll menar ju itne allt det där egentligen, det är bara en fas. Alla går igenom den någon gång". Känslan då någon klappar ens sönderspruckna självkänsla på huvudet och säger med lugn röst "nu talar vi inte emr om det här". Ni vet hur det är att samla mod, känna nävarnas knytande i fickan, armbågarnas vässande och tungans träning i att vina.

Efter idogt arbete ser man så tillbaka, mäter resultatet och skäms. Man äcklas över vad man blivit. En förändring är alltid möjlig men det ser så mycket värre ut att på önskelistan skriva "jag önskar att jag var snällare och vänligare. Inte alltid satte mig själv i främsta rummet och jag önskar att jag oftare ska visa mina vänner uppskattning". Det ser så mycket värre ut än att önska sig "modet att stå på sig".

Här kommer nämligen problemet in. Den där omöjliga balansgången mellan snäll, söt och fin flicka som inte står upp för sig själv och bara blir överkörd kontra en arg och bitsk, självisk ragata som inte bryr sig om andra.

"If I'm levaing with a broken heart, you're leaving with a bleeding nose"