Mandy Mansion

Det värsta med åldersnoja är inte tanken på all tid som redan frösvunnit. Tanken att man inte ska hinna göra allt man vill. Tanken att förfallet börjar vid 20 och att livet praktiskt taget är slut vid 25 (bara fem år kvar nu... men nej, nej, jag är verkligen inte stressad). Nej den värsta biten, den där riktiga nådastöten, basebollträet svingat med full kraft över näsroten det är att man måste bli vuxen. Och ja vi kan väl alla säger att vuxendomen (gillar den manipulativa neologismen jag fick in där) suger.
Ansvar, räkningar, bilreparationer, jobb, 9-5, ekorrhjul, deklaration, förlossning, terapi, hämta-lämna på dagis, matlåda, kollegor, lån, familjesemester. Finns ytterst få ord som klingar väl med vuxendom.

Helt plötsligt måste man klara sig själv, stå på egna ben. Man måste bli en Stor Flicka och Stora Flickor gråter inte. Stora Flickor kryper inte ihop i fosterställning på mattan i rummet, drar inte täcket över huvudet och vägrar gå upp. Stora Flickor drabbas inte av den paralyserande gråten, hulkar inte upp sin själ till vem som än orkar ta emot det. Nej Stora Flickor räddar sig själva. Stora Flickor snyter sig, reser sig och torkar av sig misslyckandet likt mjäll från axlarna. De blir framgångsrika, tjänar pengar och blir vackra. De förverkligar sig själva, armbågar sig fram och följer sina drömmar. Stora Flickor visar framfötterna och viker sig inte. De vet vad de vill ha och ser till att få det.
Stora Flickor behöver ingen hjälp. Amanda, skärp dig nu -du är ju en skam! Stora Flickor har sig själva, skapar sin egen lycka. De ligger inte på golvet, drömmer inte krampaktigt om ett par starka armar och en smekande hand över pannan, en viskande röst i örat "det är lugnt lilla gumman, jag är här nu allt kommer ordna sig". Stora Flickor med brustet hjärta hetsäter inte choklad, trycker inte i sig B-J-glass. Stora Flickor får träningsdille, köper nya kläder två storlekar mindre än vad de egentligen har, går ner i vikt och blir vackrare än någonsin.

Stora Flickor väntar inte på att riddaren på den vita springaren ska komma ridandes, de reser sig upp shoppar sig snabbt lyckliga på E-bay och får tag på ett svärd som de själva hugger ner draken med. Innan de med sin nyfunna kondition och plötsligt längre, vackrare ben springer bort från trollet i skogen. Bort, bort, bort till en plats där den Stora Flickan lever lycklig i alla sina dar. Vilket givetvis bara betyder att hon blivit vuxen:
- att ungarna är snorigare än någonsin
- att hunden har kissat inne
- att den äkta mannen somnat dreglandes i soffan
- att blommorna hur man än vattnar, sjunger, pysslar och donar med dem lik förbannat dör (aldrig som Barbrolins blommor, nej nej)
- att allt som någonsin förs in i en ugn kommer ut bränt
- att skidsemestern återigen går till kläppen ("ja men mamma, Vargy är ju där!!) och väl i kläppen blir det två åk innan det ska kissas och drickas varm choklad. Och ja sen är det ju lunch och efter lunch blir det inget åka av alls för då börjar ju barnens afterski.

Helt plötsligt lockade inte hela den där rädda-sig-själv-processen. Mattan såg plötsligt ytterst inbjudande ut och ett till B-J-paket har väl ingen dött av?
För om det där är målet så vettefan om jag är så benägen att kämpa.
An extra ticket to Landet Ingenstans anyone?

/ Mandy, flyger iväg, flyger iväg, flyger iväääg!