Hur många bullar får man ta egentligen?
Nu kommer det riktiga kruxet, att skriva igen. Att inte ge upp, inte se Mandy Mansion som en dålig idé, produkten av tristess och som ett misslyckat projekt jag aldrig riktigt kommer ro i land (vore ju sannerligen inte det sista). Nu gäller det att hålla lågan uppe. Då jag för ett par dagar sedan lanserade Mandy Mansion och kungjorde invigningen för Thess sa hon först "kul, äntligen" sen såg man djävulshornen växa och hennes tidigare oskuldsfulla ögon blixtra av sotig skadeglädje "välkommen till allas vårt helvete" skrek de. För nu är du fast kära barn, har man väl börjat knapra på pepparkakshuset finns ingen återvändo - nu måste du blogga, blogga blogga blogga, helst uppdatera varje dag, flera gånger om.
Så nu kör vi, det som inte är värt att göras till 110% är heller inte värt att göras alls. Någon som inte är värd att göra flera gånger är inte heller värd att bara göra en. Bakverk inte värda att hetsäta är heller inte värda att njuta. Kom att tänka på detta då jag högg in på min fjärde bulle idag under två-fikat nere vid badsjön kring lägerelden. Slog bara fast det jag länge innerst inne tyckt: de godaste godisarna, kakorna, chokladbitarna, chokladbollarna är tveklöst dem man trycker i sig, snabbt, helst lite i smyg så att ingen ska se. Ser framför mig hur man står böjd med kylskåpsdörren som skydd och mular i sig en halv marabou. Gömmer pappret i fickan för att slicka i sig de stackars skrämda flagorna. Det är tveklöst godare än att ta en artigt liten bit prinsesstårta, fnissa lite då den faller omkull, kungöra att man får förbli ogift ett tag till (jag brukar här sända mina kära far en tanke, inte för att det lär komma som en överraskning för honom att en dagen han ska få viga mig är en bit kvar, Ska ärligheten fram är det ju itne direkt något riv i topplaceringarna i det racet.)
Fast jag har också tänkt på om det där med kakätning är åldersbetingat eller en generationsfråga. Farmor har alltid frysen full med kakor och när hennes vänninor kommer på besök ska det alltid serveras åtminstone sju olika sorter. Sedan sitter de där och artigt konverserar, äter sakta en kaka för att sedan (efter omåttlig trugan från värdinnan) provsmaka ytterligare en sort. (Hör min farmors röst i bakhuvudet "nej oo nej, jag har gått upp 2 kilo (alltid uttalat med ett hårt klusilt /k/ och aldrig ett sibilantiskt /sje/) den här veckan"). Jag å andra sidan har aldrig kakor, glass, paj, bak i kylen eller frysen. Vill mina gäster ha det så handlar vi och fixar tillsammans. Sen svullar vi, för att slutligen slåss om vem som ska få slicka upp resterna från golvet. Min fråga är sammanfattningsvis: kommer jag svulla även när jag är 85? I sure hope so...
Längtar redan nu till imrgon kväll. Nora ahr lovat att göra sin ofantligt stora och lika goda ananaspaj (senast hade jag magknip i tre dagar - värt? sure was). Men den som inte tar mer är feg.
Ta hand om er och håll tummarna för att snön kommer snart!
/Mandy
Så nu kör vi, det som inte är värt att göras till 110% är heller inte värt att göras alls. Någon som inte är värd att göra flera gånger är inte heller värd att bara göra en. Bakverk inte värda att hetsäta är heller inte värda att njuta. Kom att tänka på detta då jag högg in på min fjärde bulle idag under två-fikat nere vid badsjön kring lägerelden. Slog bara fast det jag länge innerst inne tyckt: de godaste godisarna, kakorna, chokladbitarna, chokladbollarna är tveklöst dem man trycker i sig, snabbt, helst lite i smyg så att ingen ska se. Ser framför mig hur man står böjd med kylskåpsdörren som skydd och mular i sig en halv marabou. Gömmer pappret i fickan för att slicka i sig de stackars skrämda flagorna. Det är tveklöst godare än att ta en artigt liten bit prinsesstårta, fnissa lite då den faller omkull, kungöra att man får förbli ogift ett tag till (jag brukar här sända mina kära far en tanke, inte för att det lär komma som en överraskning för honom att en dagen han ska få viga mig är en bit kvar, Ska ärligheten fram är det ju itne direkt något riv i topplaceringarna i det racet.)
Fast jag har också tänkt på om det där med kakätning är åldersbetingat eller en generationsfråga. Farmor har alltid frysen full med kakor och när hennes vänninor kommer på besök ska det alltid serveras åtminstone sju olika sorter. Sedan sitter de där och artigt konverserar, äter sakta en kaka för att sedan (efter omåttlig trugan från värdinnan) provsmaka ytterligare en sort. (Hör min farmors röst i bakhuvudet "nej oo nej, jag har gått upp 2 kilo (alltid uttalat med ett hårt klusilt /k/ och aldrig ett sibilantiskt /sje/) den här veckan"). Jag å andra sidan har aldrig kakor, glass, paj, bak i kylen eller frysen. Vill mina gäster ha det så handlar vi och fixar tillsammans. Sen svullar vi, för att slutligen slåss om vem som ska få slicka upp resterna från golvet. Min fråga är sammanfattningsvis: kommer jag svulla även när jag är 85? I sure hope so...
Längtar redan nu till imrgon kväll. Nora ahr lovat att göra sin ofantligt stora och lika goda ananaspaj (senast hade jag magknip i tre dagar - värt? sure was). Men den som inte tar mer är feg.
Ta hand om er och håll tummarna för att snön kommer snart!
/Mandy
Kommentarer
Postat av: Angie
Jag är så lycklig över din blogg. ;)
Kakor är inte min grej, men maraboukakan man smäller i sig med öppen kylskåpsdörr och tuggar snabbt och sväljer snababre stämmer. Speciellt när man är med barn och dom inte får (eller man helt enkelt inte vill dela med sig) äta godis på vardagar. DÅ är det den godaste biten!
Du saknas. <3
Postat av: Majlis
har du funderat på att bli krönikör mands?du skulle passa som det
Postat av: apan
haha, om vi svullar?! vi svullar big time, varför spara lixom??
Trackback
