Mandy Mansion

Magkatarr it was. A big one. För att undvika det i fortsättningen ska man tydligen inte äta:
hårdsmält mat
stekt mat
friterad mat
inte äta för mycket
eller för fort

Men det är ju liksom hetsen jag tycker är god. Och för att nå fullständig koma krävs det en del tryckande. Dessutom vet ju alla att det är flottet som är godast.

fan

jag ahr varit i norrland för länge om inte magen tål att äta onyttigt EN KVÄLL!!! Pinsamt Ritterfeldt, skärpning i leden nu. Magmunnen får tycka vad den vill här gäller det att inte ge efter. Inte ta det lugnt nu då lär den sig det. OM den bara sätter sig på tvären och river lite med knivar i magen och bröstet, får mig att ligga i fosterställning och kvida så får den vara ifred sen. Glöm det sessan. Det köper jag inte.

/Mandy, laddar inför en dag i frityrens tecken imorgon

Jag är en hjälte, återigen har jag tagit en smäll för mina medmänniskor, kastat mig mellan er och kulan, framför tåget, under bilen. Jag har återigen testkört ett M för att ni ska slippa.

För er som inte är invigda i den-heliga-M-svängen kommer en kort sammanfattning:
För några veckor sedan körde vi primitivt leverne. Vi var ute och bodde i skogen i små grupper om tre i en vecka. Vår utrustning bestod av precis de kläderna vi hade på oss, en kniv, en yxa och tändstickor. Och råvaror (mjöl att baka bröd av, potatis att koka i kokgropar, fläsk att steka på stekhällar). I utrustningen ingick INTE sovsäck, kök, tält och andra förnödenheter. Men jag vill ju alltid vara lite värre än alla andra så utöver detta genomled jag dessutom 3 M
Mens
Minusgrader
Magsjuka
Det är sisådär kul att ligga och huttra en hel natt i ett vindskydd, springa och spy bakom granar, spendera fyra timmar med att laga mat (gräva grop, värma stenar, leta näver, göra knyten, vänta tills allt är tillrett, gräva upp gropen) för att sedan inte få behålla den energin. Men jag testade det. Testade och förkastade idén, nu slipper ni. Idag provade jag ett nytt M. M som i Magkatarr - ovärt. Kom helt plötsligt och oförklarligt efter vårt knytkalas med brutalt mkt god mat. Mellan efterrätten och pokerstarten ungefär. Var med tre runder på pokern sen låg jag bara och gnydde. Magkatarr gör ont. Riktigt ont. Jag ska aldrig ha magkatarr igen.

/Mandy, macho no more with magkatarr

Norrland är farligt. Det tåls att upprepas: Norrland är farligt. Mycket farligt. All den här tiden, så mycket tid så lite att göra. Ni som känner mig vet att mina dagar brukar vara rätt späckade, dubbelbokningar och panikändringar är ett återkommande tema i min kalender. Den tiden är long gone och förbi nu vill jag lova. That time is a dot to you. Ni som känner mig vet också att jag inte är rolig för länge i sträck. Jag brukar hålla ut ensam i tre timmar (och då går jag på vilja sista timmen) sen har till och med jag tröttnat på mig. Kort och gott: jag har för mycket tid häruppe. Visst de veckor vi är ute på tur, men alla andra då? Jag går i skola mellan halv nio och tre kanske, fem dagar i veckan. Efter tre ska jag hinna: handla mat, laga mat, träna, äta mat. Gillar ju i och för sig att tre av mina fyra göromål inkluderar mat. Sen ska jag stilla invänta timvisarens sakta vandring mot 10 då man får gå och lägga sig. Inte vidare stimulerande. Inte nog emd det, hela tiden har man en hotbild lika stor som armageddon, man känner hur det långsamt äter allt ljus och hopp i dess väg till förmörkelsen är total. Helg. Det tidigare så luftiga och skira helg-molnet har nu förvandlats till ett hiroshima-moln av regn. Enda skillnaden mellan en Norrlandshelg och en Norrlandsvardag att nämligen skolan, min största tidsbefriare försvinner, jag har likaledes en hel dag på mig att fylla med inget mer än: handla mat, laga mat, träna och äta mat. Har man tur föreslår någon att vi ska fira med lite bastu. Jippie! Sitta naken och svettas med folk av mer eller mindre känd natur i trånga utrymmen - jo man tackar.

Norrland bör intagas med respekt. Det är vackert, men gör mig lite knasig. Jag mår inte bra av att tänka så här mycket. Ha så här mycket tid för mig själv.

Men idag såg vi på Yrrol, sånt ger mig perspektiv. Det är en riktig feel-good-film tycker jag. Feel-good på det sättet att man skadeglatt inser att det finns idioter på denna värld som är stördare än en själv. En lugnande tanke. Hur jobbig man än är, finns det alltid någon som är värre. Och vad gör man när man träffar sådana människor? - Laugh, point with head slightly tilted back. JAG ÄTER PANNKAKA! Imorgon fyller Bella år, vi funderade på att göra ett litet PJ, bygga antingen en fantasivärld inne på toan eller köpa en leksakshund och ställa på hennes rum. Hon är en underbar människa - känner henne mycket väl. Nej nu får jag sluta, citera filmer har man ju gjort någon gång för mycket i sina dagar.

/Mandy, Jag kan dansa också

Det värsta med åldersnoja är inte tanken på all tid som redan frösvunnit. Tanken att man inte ska hinna göra allt man vill. Tanken att förfallet börjar vid 20 och att livet praktiskt taget är slut vid 25 (bara fem år kvar nu... men nej, nej, jag är verkligen inte stressad). Nej den värsta biten, den där riktiga nådastöten, basebollträet svingat med full kraft över näsroten det är att man måste bli vuxen. Och ja vi kan väl alla säger att vuxendomen (gillar den manipulativa neologismen jag fick in där) suger.
Ansvar, räkningar, bilreparationer, jobb, 9-5, ekorrhjul, deklaration, förlossning, terapi, hämta-lämna på dagis, matlåda, kollegor, lån, familjesemester. Finns ytterst få ord som klingar väl med vuxendom.

Helt plötsligt måste man klara sig själv, stå på egna ben. Man måste bli en Stor Flicka och Stora Flickor gråter inte. Stora Flickor kryper inte ihop i fosterställning på mattan i rummet, drar inte täcket över huvudet och vägrar gå upp. Stora Flickor drabbas inte av den paralyserande gråten, hulkar inte upp sin själ till vem som än orkar ta emot det. Nej Stora Flickor räddar sig själva. Stora Flickor snyter sig, reser sig och torkar av sig misslyckandet likt mjäll från axlarna. De blir framgångsrika, tjänar pengar och blir vackra. De förverkligar sig själva, armbågar sig fram och följer sina drömmar. Stora Flickor visar framfötterna och viker sig inte. De vet vad de vill ha och ser till att få det.
Stora Flickor behöver ingen hjälp. Amanda, skärp dig nu -du är ju en skam! Stora Flickor har sig själva, skapar sin egen lycka. De ligger inte på golvet, drömmer inte krampaktigt om ett par starka armar och en smekande hand över pannan, en viskande röst i örat "det är lugnt lilla gumman, jag är här nu allt kommer ordna sig". Stora Flickor med brustet hjärta hetsäter inte choklad, trycker inte i sig B-J-glass. Stora Flickor får träningsdille, köper nya kläder två storlekar mindre än vad de egentligen har, går ner i vikt och blir vackrare än någonsin.

Stora Flickor väntar inte på att riddaren på den vita springaren ska komma ridandes, de reser sig upp shoppar sig snabbt lyckliga på E-bay och får tag på ett svärd som de själva hugger ner draken med. Innan de med sin nyfunna kondition och plötsligt längre, vackrare ben springer bort från trollet i skogen. Bort, bort, bort till en plats där den Stora Flickan lever lycklig i alla sina dar. Vilket givetvis bara betyder att hon blivit vuxen:
- att ungarna är snorigare än någonsin
- att hunden har kissat inne
- att den äkta mannen somnat dreglandes i soffan
- att blommorna hur man än vattnar, sjunger, pysslar och donar med dem lik förbannat dör (aldrig som Barbrolins blommor, nej nej)
- att allt som någonsin förs in i en ugn kommer ut bränt
- att skidsemestern återigen går till kläppen ("ja men mamma, Vargy är ju där!!) och väl i kläppen blir det två åk innan det ska kissas och drickas varm choklad. Och ja sen är det ju lunch och efter lunch blir det inget åka av alls för då börjar ju barnens afterski.

Helt plötsligt lockade inte hela den där rädda-sig-själv-processen. Mattan såg plötsligt ytterst inbjudande ut och ett till B-J-paket har väl ingen dött av?
För om det där är målet så vettefan om jag är så benägen att kämpa.
An extra ticket to Landet Ingenstans anyone?

/ Mandy, flyger iväg, flyger iväg, flyger iväääg!

Denna veckas tema heter "kultur", vi har därför dagen till ära varit kulturella. Klassen ansträngde sig verkligen: borstade håret, duschade, klädde sig i byxor - ja ni vet made an effort. Sen satte vi oss i bussen och åkte i 2.5 h - det är långt till kulturen häruppe ser ni. SIlvermuséet i Arjeplog var det hursomhelst som lockade och det var fint. I hela 1,5 h var det gint, sen åkte vi tillbaka och dagen var över... Fjälledarlinjen kommer göra mig till mycket men ett är säkert: den kommer inte göra mig kulturell.

Andra saker utbildningen dock kommer göra mig:
- Intellektuellt understimulerad (vi pratar bara om kiss, bajs och sex)
- Antingen tjock som en liten gris (eftersom vi inte gör annat än fikar) eller få lår som Anja (om jag ska genomföra Freddes ibland lite väl optimistiska träningsreform)
- Rastlös (vi behandlas som bokstavsbarn helt oförmögna att sitta still och lyssna längre än 3 min åt gången)
- knappast förkovra mitt namenklatur (med de där tre samtalsämnena behöver man ju inte direkt anstränga sig)
- Virkkung (är redan inne på min tredje mössa och har ett pannband avklarat)
-  Kaffeberoende (med obligatorisk kafferast inplanerad två gånger om dagen är det svårt att låta bli, men hittills håller jag mig ifrån kok, brygg och pulverkaffe. Någon typ av snobb finns det allt i mig än!)

Ikväll väntar Benpasset From Hell, vi kallar det även 6 km silly-walks. vi joggar runt 6 km på elljusspåret med utfall, grodhopp, indianhopp, benböj, karatesparkar och allt möjligt annat man kan komma på. Dagen till ära ska vi dessutom inviga Morgans lilla däck-konstruktion. Springa upp och ner i backar med bildäck runt midjan - jag är rädd!

Skriver igenom om jag överlever.... /Mandy

Nu kommer det riktiga kruxet, att skriva igen. Att inte ge upp, inte se Mandy Mansion som en dålig idé, produkten av tristess och som ett misslyckat projekt jag aldrig riktigt kommer ro i land (vore ju sannerligen inte det sista). Nu gäller det att hålla lågan uppe. Då jag för ett par dagar sedan lanserade Mandy Mansion och kungjorde invigningen för Thess sa hon först "kul, äntligen" sen såg man djävulshornen växa och hennes tidigare oskuldsfulla ögon blixtra av sotig skadeglädje "välkommen till allas vårt helvete" skrek de. För nu är du fast kära barn, har man väl börjat knapra på pepparkakshuset finns ingen återvändo - nu måste du blogga, blogga blogga blogga, helst uppdatera varje dag, flera gånger om.

Så nu kör vi, det som inte är värt att göras till 110% är heller inte värt att göras alls. Någon som inte är värd att göra flera gånger är inte heller värd att bara göra en. Bakverk inte värda att hetsäta är heller inte värda att njuta. Kom att tänka på detta då jag högg in på min fjärde bulle idag under två-fikat nere vid badsjön kring lägerelden. Slog bara fast det jag länge innerst inne tyckt: de godaste godisarna, kakorna, chokladbitarna, chokladbollarna är tveklöst dem man trycker i sig, snabbt, helst lite i smyg så att ingen ska se. Ser framför mig hur man står böjd med kylskåpsdörren som skydd och mular i sig en halv marabou. Gömmer pappret i fickan för att slicka i sig de stackars skrämda flagorna. Det är tveklöst godare än att ta en artigt liten bit prinsesstårta, fnissa lite då den faller omkull, kungöra att man får förbli ogift ett tag till (jag brukar här sända mina kära far en tanke, inte för att det lär komma som en överraskning för honom att en dagen han ska få viga mig är en bit kvar, Ska ärligheten fram är det ju itne direkt något riv i topplaceringarna i det racet.)

Fast jag har också tänkt på om det där med kakätning är åldersbetingat eller en generationsfråga. Farmor har alltid frysen full med kakor och när hennes vänninor kommer på besök ska det alltid serveras åtminstone sju olika sorter. Sedan sitter de där och artigt konverserar, äter sakta en kaka för att sedan (efter omåttlig trugan från värdinnan) provsmaka ytterligare en sort. (Hör min farmors röst i bakhuvudet "nej oo nej, jag har gått upp 2 kilo (alltid uttalat med ett hårt klusilt /k/ och aldrig ett sibilantiskt /sje/) den här veckan"). Jag å andra sidan har aldrig kakor, glass, paj, bak i kylen eller frysen. Vill mina gäster ha det så handlar vi och fixar tillsammans. Sen svullar vi, för att slutligen slåss om vem som ska få slicka upp resterna från golvet. Min fråga är sammanfattningsvis: kommer jag svulla även när jag är 85? I sure hope so...

Längtar redan nu till imrgon kväll. Nora ahr lovat att göra sin ofantligt stora och lika goda ananaspaj (senast hade jag magknip i tre dagar - värt? sure was). Men den som inte tar mer är feg.

Ta hand om er och håll tummarna för att snön kommer snart!
/Mandy 

Jag har nu korsat gränsen, kastat mig utöver stupet, passerat linjen. The line is a dot to me! Jag har blivit en av Dem, De Där Lite Jobbiga, De Där Lite Äckliga (apropå äckligt så har jag just författat nio ord i rad med begynnande versal - vidrigt. Jag borde genast ändra. Nej det ska jag inte. Jag väljer att inte. Väljer att överse den missen. Ser det som ett första steg i processen att sluta bry mig om meningslösa saker, sluta haka upp mig på fånerier som ingen annan bryr sig om.... Meningslösa saker förresten? Meningslösa, MENINGSLÖSA?! Sen när blev skillnaden mellan gemener och versaler meningslös?! Icke, lite nördighet har jag allt kvar i mig. Men jag låter det ändå stå kvar. Ja det gör jag. Kalla det sadomasocism men det stannar kvar. Bara sådär. Utan vidare) De Där Lite Äckliga jag talade om tidigare var givetvis Bloggarna och jag har blivit en av dem. Bara sådär. Utan vidare.

Problemet när man gör något nytt, startar ett projekt är att det måste vara suveränt. Första inlägget måste glittra och skina för att sedan åtföljas av sprudlande fyrverkerier. Man måste börja 100% för att sedan öka. Nej nej, inte alls ångestladdat, inte alls. Kanske är det därför det har tagit mig starka tio månader att påbörja denna blogg. Bebisar har gjorts och fötts under tiden jag bara pillat naveln och uppbådat mod att skapa en blogg. Men det hela slutar inte där, tro inte tio månader av tänk räckte. Redan vid namnvalet stötte jag på en armerad patrull med plutonchefen skrikandes i megafon. Jag ville att det skulle vara kort och lätt att komma ihåg, inte innehålla mitt fulständiga namn och helst ha "mandy" på något sätt i URL-adressen. Med friskt mod testade jag mandy.blogg.se och mandys.blogg.se båda var inte alltför ögonbrynshöjande upptagna. Ingen fara tänkte jag och hoppade vidare till andrasorteringen. Men då både flingans.blogg.se och mands.blogg.se var upptagna gjorde sig kallsvetten påmind längs ryggraden och håren reste sig i avsky i nacken. Även mandans.blogg.se var bokat och jag fick riktigt massera geniknölen belägen mellan mina axlar. Med paniken trummandes över tangenterna fick jag uppbåda all min värdighet för att kassera supersnyggamandans.blogg.se (även om det var ledigt). Ungefär då, när fradgan bubblade i mungiporna, ögonen blinkade som epilepsistartande lampor och fötterna under skrivbordet höll takten flög det över skärmen: mandymansion.blogg.se - vackert. Bloggen, myten, legenden. Historia hade skapats.

För er som inte vet syftar namnet på min gamla lägenhet jag nyligen tagit ett tårdrypande farväl av. För att i två års tid leva mer i en ryggsäck än i ett hus. Mer i tält än i en säng. Bo mer i täckjacka än i vanliga kläder.... Ja, ni förstår nog principen. Jag tänkte hursomhelst att jag kanske ska släppa tanken på "hem" och skaffa mig ett virtuellt ett. Just den där visionen om hem har ju länge förföljt mig, inte alltid till min egen fördel om man säger så. Home is wherever I lay my words. Så välkomna in, häng av er jackan på stolen, gör det bekvämt för er, känn er som hemma och ta för guds skull inte av er skorna vem vet vad som klampat här tidigare.

Jag nöjer mig så för den här gången. Lägger ytterst medvetet ribban lågt (något jag intalar mig varje gång jag missnöjt inser att jag är oförmögan att prestera bättre). På det här sättet kan det bara bli bättre. Lär ju inte ens bli så svårt.

Så sköt om er /Mandy